Dag 99: Blyghet

Jag avundades dem så mycket. De där som pratade med alla, som alla bara hörde och lyssnade på. Som vågade ta stegen för vad som verkade som ett så mycket bättre liv. Jag befann mig oftast lite vid sidan om, bakom resten. Det kändes alltid som att alla konstant tittade på en kritiskt och skulle (an)märka varenda liten grej jag gjorde fel. Samtidigt kändes det som att det fanns inte ett enda öra eller öga öppet för mig när jag hade något att säga eller visa.

Jag kunde väldigt ofta ha något att säga, men jag "visste" att alla skulle skratta åt mig så fort jag sa nåt så det var inte lönt att försöka. När jag väl fick ur mig något, och ingen skrattade, så var det så tyst och mumligt att ingen hörde eller förstod vad jag sa, ibland inte ens Att jag sa något. Mycket av det här var endast i mitt huvud, men mitt huvud hade blivit så fullt av murar att jag knappt kunde fungera ibland.

När jag ville göra något eller säga något, så otroligt mycket att det nästan gjorde ont, så kunde jag inte. Jag stod där stum och orörlig och lyckades aldrig ta steget. Jag var helt övertygad över att det skulle sluta negativt oavsett vad jag gjorde. Mitt yttre jag, åtminstone. Mitt inre jag stod på insidan av själens fönster och bankade och skrek för att få ut det den ville, men det gick inte. Hela jag kändes som att jag gick in i osynliga väggar hela tiden. De stod i vägen för mig. Jag kunde veta precis vad jag skulle säga (fördelen med tystheten är att man har mycket betänketid för sådant) och ibland även veta att om jag Inte sa det jag ville säga, så skulle det vara värre än vad som än skulle kunna hända om jag faktiskt gjorde det. Men ändå gick det inte. Jag kunde pressa mot den väggen allt jag orkade, men den rubbades inte ändå.

Jag tappade helt förmågan att prata ut med folk, speciellt mina vänner. Våran vänskap blev i princip uppbyggd på att mobba varandra, på ett "vänskapligt" sätt, men jag tog åt mig djupt av vartenda ord. Jag kunde därför inte dela med mig av några åsikter, tankar, känslor, ingenting. Som tonåring när man är osäker på allt, så kunde jag inte fråga om något var normalt för då skulle jag aldrig sluta höra om det. Jag kunde inte heller berätta om tjejen jag var kär i, för de skulle driva lika mycket med det. Mina åsikter höll jag mig oftast för mig själv, men utåt så höll jag oftast med alla andra bäst jag kunde. Mer passionerat om det faktiskt råkade vara min egen åsikt också.

Jag försökte skaffa fler vänner, som man kunde börja om med, men blygheten gjorde det svårt samt att när man bor i en liten stad, så känner man redan till alla runt ens ålder. Det var inte förrän jag började prata med folk online som jag började komma fram lite mer igen. Där kunde jag, om jag behövde, använda en sorts köp-och-släng-metod. Alla där var en ny början, och där fanns många. Väldigt många. Om någon började kännas väldigt jobbig, så var det ganska enkelt att inte ha kontakt med den längre. Jag kunde stanna uppe hela nätter och bara prata med folk, för jag hade så mycket inom mig som behövde ut. Antagligen så var jag rätt jobbig att prata med där ett tag, men det struntade jag faktiskt i då. Glasrutan inom mig sprack mer och mer, tills en dag då den bara brast och jag faktiskt kunde vara lika öppen med folk öga mot öga. Det blev min räddning.

Upptäckten att det fanns folk med samma sorts problem, och framförallt samma sorts intressen, var helt fantastisk och utan den hade jag inte varit den person jag är idag.

Jag är fortfarande inte den där som alla automatiskt lyssnar på, som alla ser, men jag behöver inte vara det heller. Jag kan säga och göra det jag vill. Alla säger fel ibland, men det gör faktiskt inget. Jag kan vara den jag vill vara, utan osynliga väggar. Blyghet finns i alla former, så det är svårt att ge tips till er som fortfarande lider av det. Men om min metod kan fungera för er, så hitta en plats där ni känner er trygga men som ni kan träffa folk på. Nyckeln i det hela är att öva bort känslan med så mycket kontakt som möjligt, så hitta den kontakten på det sätt ni kan. Små steg framåt var det som gällde för mig. Om ni vill kan ni även kontakta mig, då jag gärna pratar med folk. Blyga eller ej.


Dagens slips är donerad av min mamma och är av märket LL. Vill ni lägga bud på den, kan ni göra det här: http://www.tradera.com/rod-bla-slips-med-paisley-monster-enslipsomdagen-dag-99-auktion_340275_153511969